Ett försök till ett normalt liv
När jag var sju år började jag skolan. Till en början älskade jag det. Skolan var en fristad för mig, där kunde ingen röra mig, jag slapp höra hur värdelös jag var och jag hade vänner att leka med. Mina syskon fick alltid mycket beröm för deras skolresultat, och jag trodde att jag också skulle bli uppskattad om jag presterade bra. Vilket ledde till att jag redan från första klass pluggade stenhårt. Och jag var duktig, jag hade lätt för mig i alla ämnen och var alltid en av de bästa i klassen. Men det hjälpte inte. Kom jag hem med ett prov där jag fått 99/100 rätt så var det inte bra, jag kunde ju fått 100. Råkade jag läsa eller stava fel blev jag utskrattad hemma. Och hjälp med läxor fick jag aldrig, utan jag fick sitta där jag inte var i vägen och plugga själv.
I min strävan efter att för en gångs skull få beröm hemma fortsatte jag plugga, jag läste och skrev och räknade mest hela tiden. Samtidigt idrottade jag, och var självklart tvungen att vara bäst där också. Så jag tränade och pluggade, presterade en hel del, men jag fick aldrig något beröm. Trots att mina syskon fick det. Då insåg jag att det alltså måste vara något fel på mig, som aldrig var så där bra som alla andra. Kanske var det det faktum att jag var lite rund? Det kanske var där skon klämde, min mamma ville inte ha något tjockt dumt barn.
När jag var 10 år fick jag ätstörningar första gången. I samma veva blev vi vräkta från vårt hem, min mamma var (är) alkoholist och klarade inte av att betala hyran. Först var det ingen som brydde sig om mig, men det var väl inte så konstigt. Vem bryr sig om en tjock ful liten unge? Men sedan var det någon, troligtvis en lärare på skolan, som insåg att allt inte var som det skulle. Jag blev intagen på barnpsyk, fick medicin mot depression och blev senare satt i fosterhem. Denna period kan jag dock inte berätta allt för mycket om, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg hur det var på sjukhuset. Jag var djupt deprimerad under denna tid, och jag har helt enkelt försökt förtränga det.
Jag blev som sagt satt i fosterhem, mot min vilja, när jag var 10. Familjen jag bodde hos var underbar, jag slapp min bror och hans vänner (framförallt han som utnyttjade mig), men jag längtade av någon anledning tillbaka till min familj. Så jag rymde. Min fosterfamilj bodde en bit utanför stan så jag bestämde mig en natt för att gå därifrån, problemet var bara det att jag inte hittade hem. Två dagar virrade jag runt i skogen innan polisen hittade mig, svårt nerkyld, och jag blev återförd (efter en sjukhusvistelse) till min fosterfamilj. Och satt under extra bevakning. Men det hjälpte inte, redan tredje natten rymde jag igen och denna gång liftade jag helt enkelt in till stan. Vilken idiot det är som plockar upp en tioåring mitt i natten vet jag inte, men jag kom in till stan och sedan även hem till min mamma. Där jag möttes av en utskällning. Hon hade ju äntligen blivit av med mig, var jag tvungen att komma tillbaka?
Där någonstans insåg jag att jag inte längre ville bo hos min mamma, så när jag återigen blev flyttad till fosterhem (en ny familj denna gång), så stannade jag. För tillfället i alla fall. I ett och ett halvt år bodde jag hos denna familj, jag kände mig älskad för första och enda gången i mitt liv, och jag slapp ägna hela mina dagar åt att prestera. När socialen bestämde sig för att min mamma skulle ta hand om mig igen blev jag förtvivlad, men som många nog vet kan man inte göra mycket åt socialens beslut. Jag var trots allt friskförklarad från mina ätstörningar, min depression och allt annat de sagt att jag hade, och alltså tillräckligt frisk för att flytta hem igen. Hem till problemen, till helvetet.
A part of me will never be the same
Fram tills jag var runt fyra år levde jag dock ett ganska välmående liv, att jag aldrig fick kramar och pussar från min mamma eller mina syskon bekymrade mig aldrig, det var en naturlig sak. Jag hade aldrig fått det. Att jag inte heller hade en pappa var inte heller så konstigt, mina syskon hade inte det så det var också något naturligt. Men när jag var där i fyra års-åldern rasade dock mitt liv samman. Allt började en kväll när min bror var barnvakt åt mig, mamma var antagligen ute och roade sig som vanligt. Min bror som då var i 20 års-åldern (plus minus några år) hade tagit med sig några kompisar hem, och de drack och hade sig. Jag låg i mitt lilla utrymme jag hade och försökte sova, vilket inte var så lätt när fem killar skriker som galna och musiken dunkar på på högsta volym. Tillslut lyckades jag dock somna. Men snart vaknade jag av att någon rörde vid mig, någon som drog i mig och tvingade mig sitta upp. Det visade sig att alla killar utom en hade däckat, och han passade då på att utnyttja mig. Vad som hände den kvällen vill jag helst inte minnas, men det upprepade sig flera gånger efter det och det blev även värre. I fem år tvingade han mig till några av de värsta saker man kan föreställa sig, vid flera tillfällen var det dessutom fler än han som var inblandade.
Man kan i efterhand undra varför jag aldrig berättade om det här för någon, men han övertygade mig om att det här var helt normalt. Och vem skulle tro mig om jag sa något? Och vem skulle jag berätta för, det fanns trots allt ingen som brydde sig om mig.
Det här är början till ett liv i helvete, en uppväxt jag önskar att inget barn ska behöva ha. Ett liv där sexuella övergrepp, självmordsförsök, alkohol och droger avlöst varandra, en verklighet jag är otroligt glad över att jag överlevt.
Jag lever fortfarande.
Ingen vet vem jag är. Ibland har jag själv tvekat om saken, personligheterna har varit många och identiteterna lika så, men idag tror jag att jag vet vem jag är. Jag har i alla fall ett namn, ett personnummer och en folkbokföringsadress, som alla andra normala människor. Jag har ett arbete dit jag går varje dag, jag har vänner jag umgås med på fritiden, jag ägnar mig åt aktiviteter vissa kvällar, jag har helt enkelt försökt skapa mig ett normalt fungerande liv. Vissa dagar är lättare än andra att leva, det kommer stunder på minnena jagar ikapp en och det som då lockar mest är pillrerna. Men jag har bestämt mig för att aldrig igen hamna där, jag är för stark för det!
I denna blogg kommer jag försöka skriva av mig tankar för dagen, men jag ska även försöka bearbeta mitt liv. Enligt vissa läkare är skrivandet ett bra sätt att bearbeta saker. Samtidigt får ni ha överseende med hur mycket jag berättar, vissa saker kan jag inte förklara allt för detaljerat, andra saker måste jag ändra på, för att ni inte ska lista ut vem jag är. Mitt förflutna är mitt förflutna, och jag vill helst inte kopplas ihop med det idag.
