A part of me will never be the same
Jag föddes en solig och varm sommardag för dryga 20 år sedan, plus minus några år. Det var väl egentligen aldrig meningen att jag skulle komma till världen, jag blev till under ett one night stand och när jag upptäcktes var det för sent för att göra abort. Något jag fått höra ett flertal gånger under mitt liv. Så egentligen är det inte så konstigt att jag alltid känt mig utanför hela mitt liv. Jag har aldrig hört hemma någonstans, aldrig haft en familj eller särskilt många vänner. Jag har ju alltid fått höra att jag var ett stort misstag och en misslyckad människa. En sak som är viktig att poängtera är att jag aldrig någonsin blivit slagen av någon i min familj, jag vet att barnaga är ett stort problem i Sverige men jag har aldrig varit utsatt för det.
Fram tills jag var runt fyra år levde jag dock ett ganska välmående liv, att jag aldrig fick kramar och pussar från min mamma eller mina syskon bekymrade mig aldrig, det var en naturlig sak. Jag hade aldrig fått det. Att jag inte heller hade en pappa var inte heller så konstigt, mina syskon hade inte det så det var också något naturligt. Men när jag var där i fyra års-åldern rasade dock mitt liv samman. Allt började en kväll när min bror var barnvakt åt mig, mamma var antagligen ute och roade sig som vanligt. Min bror som då var i 20 års-åldern (plus minus några år) hade tagit med sig några kompisar hem, och de drack och hade sig. Jag låg i mitt lilla utrymme jag hade och försökte sova, vilket inte var så lätt när fem killar skriker som galna och musiken dunkar på på högsta volym. Tillslut lyckades jag dock somna. Men snart vaknade jag av att någon rörde vid mig, någon som drog i mig och tvingade mig sitta upp. Det visade sig att alla killar utom en hade däckat, och han passade då på att utnyttja mig. Vad som hände den kvällen vill jag helst inte minnas, men det upprepade sig flera gånger efter det och det blev även värre. I fem år tvingade han mig till några av de värsta saker man kan föreställa sig, vid flera tillfällen var det dessutom fler än han som var inblandade.
Man kan i efterhand undra varför jag aldrig berättade om det här för någon, men han övertygade mig om att det här var helt normalt. Och vem skulle tro mig om jag sa något? Och vem skulle jag berätta för, det fanns trots allt ingen som brydde sig om mig.
Det här är början till ett liv i helvete, en uppväxt jag önskar att inget barn ska behöva ha. Ett liv där sexuella övergrepp, självmordsförsök, alkohol och droger avlöst varandra, en verklighet jag är otroligt glad över att jag överlevt.
Fram tills jag var runt fyra år levde jag dock ett ganska välmående liv, att jag aldrig fick kramar och pussar från min mamma eller mina syskon bekymrade mig aldrig, det var en naturlig sak. Jag hade aldrig fått det. Att jag inte heller hade en pappa var inte heller så konstigt, mina syskon hade inte det så det var också något naturligt. Men när jag var där i fyra års-åldern rasade dock mitt liv samman. Allt började en kväll när min bror var barnvakt åt mig, mamma var antagligen ute och roade sig som vanligt. Min bror som då var i 20 års-åldern (plus minus några år) hade tagit med sig några kompisar hem, och de drack och hade sig. Jag låg i mitt lilla utrymme jag hade och försökte sova, vilket inte var så lätt när fem killar skriker som galna och musiken dunkar på på högsta volym. Tillslut lyckades jag dock somna. Men snart vaknade jag av att någon rörde vid mig, någon som drog i mig och tvingade mig sitta upp. Det visade sig att alla killar utom en hade däckat, och han passade då på att utnyttja mig. Vad som hände den kvällen vill jag helst inte minnas, men det upprepade sig flera gånger efter det och det blev även värre. I fem år tvingade han mig till några av de värsta saker man kan föreställa sig, vid flera tillfällen var det dessutom fler än han som var inblandade.
Man kan i efterhand undra varför jag aldrig berättade om det här för någon, men han övertygade mig om att det här var helt normalt. Och vem skulle tro mig om jag sa något? Och vem skulle jag berätta för, det fanns trots allt ingen som brydde sig om mig.
Det här är början till ett liv i helvete, en uppväxt jag önskar att inget barn ska behöva ha. Ett liv där sexuella övergrepp, självmordsförsök, alkohol och droger avlöst varandra, en verklighet jag är otroligt glad över att jag överlevt.
Kommentarer
Postat av: Ida
Hejsan . det hade vart jättegulligt av dig om du ville rösta på mig som veckans blogg, NR 14 är jag :)
Tack isåfall :) http://runjas.blogg.se/2009/june/veckansblogg-borja-rosta.html#comment
Trackback
